Hans ögon, hans hår, hans kropp, hela honom. Allt är så perfekt, han bara finns där. I min säng. Hos mig. I mitt huvud hela tiden, han bara finns där och jag kan inte sluta tänka på vad han har gjort med mig. Jag kan inte sluta tänka på hur jag har växt som person. Han har gjort nånting med mig. Han har gjort mig kär. Jag som aldrig skulle bli kär igen. Jag som aldrig skulle tro på kärleken igen eller låta en kille röra vid mig igen. Att få det där löjliga leendet när han skriver som en liten tonårstjej. Jag, jag som inte släpper in personer längre. Jag som har ett hårt skal som ingen kommer innanför. Men han, han är innanför mitt skal. Utan att jag hade räknat med det. Han är perfekt. Jag är lycklig med honom, låt det förbli så. Snälla

Jag blev berörd av hans ord, hans sätt att berätta för mig. Han talade rakt till mitt hjärta, han satte en kniv i mitt hjärta. Det enda jag kunde fundera på nu var, hur han mår, hur jag ska klara av att finnas för honom tillräckligt mycket. Är jag ti...